För drygt två veckor sen tog jag studenten. En milstolpe, inte bara för att skolan är slut, utan även för att företagande efter tre år som sidoprojekt kommer att uppgraderas till fulltidssysselsättning. Mer om vad det kommer innebära sparar jag till ett senare inlägg, det här tänkte jag ägna åt en tillbakablick.
Ted, mfl, blev för något månad sen intervjuade i DN Weekend om grötentreprenörer. Läs den! Termen grötentreprenörskap har sin bakgrund i Christian Rudolfs blogginlägg och syftar på att dagens entreprenörer klarar sig utan externt kapital med en återhållsam livsstil. I artikeln nämner Ted bland annat Muminmuggar.se i förbigående. Butiken är vårt lek & lär-projekt för e-handel, men omsätter ändå runt 300kkr. Det är alltså en Att detta går att genomföra med små medel, ekonomiska såväl som tekniska kunskaper, och vid sidan om en gymnasieutbildning är egentligen ganska fantastiskt.
Om man sätter det i perspektiv till vad den bild av företagande och entreprenörskap som skolan står för är skillnaden diametral. Det som skolan försökte lära mig om företagande hade enbart med affärsplaner och bokföring att göra, inte den kreativa lust och nyfikenhet som jag mötte i verkligheten, det som av skolan kallas för näringslivet. För att sätta detta i perspektiv till hur det kan vara, så var jag på någon form av möte med Skatteverket i samband med att jag skulle registrera min enskilda firma för mina affiliate-intäkter, 16 år gammal. Där fick jag frågan om hur jag fick in kunder och hade aldrig tänk tanken att jag skulle ha kunder, jag hade ju inga tyckte jag? Med lite perspektiv på saken så var affiliate-nätverken mina kunder, men problematiken kring att skaffa dessa hade jag inte. Jag tror att det finns en poäng med att komma in i företagande med denna attityd.
Kunskapsmässigt är det för det inte andra saker som krävs för att driva ett företag, men ingången och perspektivet på det hela gör stor skillnad. Om utgångspunkten hade varit en affärsplan, en budget, ett företagsnamn och logga så hade jag nog lagt ner redan innan. Man bygger upp en rädsla att misslyckas, så många åtgärder för att förebygga det att det helt klart stigmatiseras. Om man är rädd för att misslyckas vågar man istället ingentingDet är viktigare att man börjar skapa saker utan att dra på sig särskilt mycket kostnader och provar sig fram. Då spelar det ingen roll om man misslyckas både en och tre gånger. Grötentreprenörskap, helt enkelt.
Internet har en viktig roll i detta. Teknik är inte längre dyrt. Inte heller att nå ut genom sociala medier. Vem som helst kan skapa en blogg och börja sälja saker genom den. Inget lager behövs egentligen till en början. Hitta en leverantör och beställ vid försäljning. Ta emot ordrar över mejl och skicka fakturor manuellt. Det som kostar är engagemang och det är för detta som skolan måste ge utrymme. Gör man detta så får ungdomar möjlighet att prova sig fram. Går det bra så kommer affärsplaner, bokföring och budgetar in av sig självt och är då något man lär sig av bara farten.
Jag vill inte förringa vikten av företagandets torrare delar. De är viktiga i många företagsstarter. Men i den typen av företag som gymnasieungdomar kommer starta upp är inte det inte så viktigt och kommer aldrig bli viktigt förrän det tar fart, om än lite. Därför måste bilden av företagande svänga, från att ses som något tort till till att ses som något kreativt. Förhoppningsvis svänger den traditionella bilden av företagsstarter sakta men säkert och en ny attityd kan leta sig in till och med innanför skolans dörrar.
Vad tycker ni? Är jag helt ute och cyklar eller har jag rätt? Jag vet inte.
