Det senaste året har jag deltagit i ett mentorskapsprogram genom ALMI, vilket har varit väldigt utvecklande. Jag har både fått goda råd och bra kontakter, men det är ändå inte det som har varit det viktigaste.

Ett par månader in i programmet var jag och åt lunch med en kontakt jag fått genom min mentor och han frågade vad jag hade fått för råd av henne. När jag började tänka efter kunde jag inte komma på ett enda konkret råd jag hade fått. Däremot kände jag fortfarande att jag hade fått ut mycket av de träffar vi haft och insåg att det viktigaste inte varit att få några konkreta råd, utan att ha ett sammanhang där jag tvingats formulera mina tankar, med stöd av bra frågor. Det var en viktig insikt för mig.

När jag har funderat mer på detta har jag insett att det går att applicera även på den här bloggen. Jag började blogga, en gång i världen, sprunget i ett behov av en plattform för att uttrycka mina tankar. Jag har aldrig sett bloggen som en marknadsföringskanal i någon bemärkelse, även om den såklart haft en sådan effekt. Det har heller aldrig funnits något marknadstänk bakom vad jag har valt att skriva om.

Ifall någon läser det jag skriver är det bara en bonus. Kommentarerna är såklart en mycket uppskattad feedback, men inte syftet med att skriva. De fungerar egentligen på samma sätt som frågorna i ett mentorssamarbete. Med det inte sagt att ni ska sluta kommentera, tvärtom! De krävs för att bloggen ska kunna vara en plattform där jag kan formulera mina tankar.

Det är både pinsamt och dåligt att jag inte mer än nämnt Lykka på den här bloggen. Jag har ett långt inlägg som jag har skrivit på ett stort antal gånger. Problemet är bara att så mycket har ändrats hela tiden, att det inlägget alltid har känts utdaterat innan jag hunnit publicera det. Blogginlägget är på sätt och vis ganska symboliskt för hela resan med Lykka såhär långt. Inte i form av utebliven handling, utan i meningen hur ofta och hur snabbt resan tagit ny riktning. Istället för att försöka slutföra det förra inlägget, så börjar jag på ny kula här. Det här kommer att bli en resumé av hösten med Lykka och de lärdomar och misstag som jag/vi har gjort och ett försök att blicka framåt i tiden.

En av de saker som jag alltid har sett som min största styrka och samtidigt största svaghet som företagare är min naivitet. Samtidigt som jag vet att jag aldrig hade företagit mig många av de projekt som jag har givit mig in på om jag hade haft mindre av den varan, så skapar den allt för ofta utmaningar som andra säkert enkelt hade förutsett. I Lykka har naiviteten varit en stor tillgång, samtidigt som den gjort att vi gång på gång tagit oss vatten över huvudet och missat att göra viktiga läxor.

Vi grundade Lykka med en vision; “One day everyone will know what Lykka is“. Jag tror att alla företag gynnas av att ha ett högre syfte, men för oss innebar detta tidigt att vi tappade fokus och missade att göra våra läxor ordentligt, ofta i vad gäller de grundläggande delarna.

I och med att Lykka har gått så pass trögt har vi fått omvärdera saker och ting rejält. Det är viktigt att aldrig glömma sina alternativkostnader. Tyvärr innebar det för Magnus att han var tvungen att välja bort Lykka, eftersom hans två andra verksamheter, Gamsun (konsult inom sociala medier) och Uttaget.se (e-handel med belysning), har gått framåt starkt under hösten. Det är alltid tråkigt när det inte går som man tänkt sig, men beslutet var det bästa för alla inblandade.

Nu är det istället dags för mig och Joel att driva Lykka vidare och ledorden kommer att vara “Back to the basics“. Vi kommer att sikta mot att göra färre saker och istället genomföra varje moment riktigt bra. Visionen finns fortfarande kvar där och målsättningen är att så snart som möjligt göra detta till vårt heltidsprojekt, men vi är betydligt mer ödmjuka för vad som krävs för att nå dit. Vi kommer att behöva ta varje steg och hitta ett tempo där vi inte springer ifrån varandra.

Det har varit en tung period att gå igenom på många sätt och det är lätt att glömma de framsteg man ändå har gjort. Vi har ett aktiebolag på plats med en bra webbutik med schysst design. Vi har bra leverantörer på plats, både för produkter, fakturabetalning, kortbetalning och drift. Vi har en liten kundbas. Vi har en matblogg. Och framför allt en massa erfarenhet vi inte hade för ett halvår sedan. Faktum är att jag känner större glädje och tillförsikt inför detta nu än på länge, trots att de flesta framgångar har uteblivit hittills. Det här kommer att bli riktigt bra!

Större delen av förra veckan tillbringade jag nere i Berlin för att hälsa på lite vänner som flyttat ner dit. Vad som först var tänkt att vara lite utav en semester fick styras om till mer utav ett mellanting.

Sedan snart två år har jag suttit på eget kontor, men är fortfarande lite sliten mellan det och laptopsnomadandet. Det är inte sällan jag bryter av kontorsdagarna med en café-session eller liknande.

I Berlin tror jag att jag hittade den perfekta hybriden, Coworking! Coworking innebär i princip delat kontorslandskap för laptopnomader, utan att man behöver jobba med gemensamma projekt. Ett steg vidare från Il Caffé, helt enkelt. I Sverige är kulturen fortfarande i mångt och mycket kvar i café-jobbande, även om det finns vissa initiativ som kommit en bit på väg. Dessa verkar dock mer åt kontorshotellshållet, men inriktade på skrivbord.

I Berlin däremot är kulturen helt annan. Där finns det en uppsjö ställen där du hyra skrivbord för en dag och uppåt och inspireras av andra kreatörer. På Coworking-wikin för Berlin finns det närmare ett tiotal platser listade.

Det som är så kul är att du kan vara i stan under ett par dagar och ändå ha tillgång till en fantastisk arbetsmiljö, med bra förutsättningar i form av kreativitet, kaffe och snabb uppkoppling. Det fulländade nomadlivet är nära.

Under mina dagar i Berlin hann jag med att prova på två olika coworking-platser, som båda tilltalade mig rejält. Den första, BetaHaus, fick jag tips om på Twitter i somras. Det är en kombination av café och coworking. Där finns rum som lämpar sig väl för olika typer av arbete. Det finns till exempel ett speciellt rum för designers och arkitekter, med bra möjligheter till att teckna, etc. Café-personalen går dessutom runt ett par gånger om dagen och tar upp beställningar på kaffe eller vad man önskar från caféet.

Det andra ställe som jag besökte var Co-up. De hade inte lika uttalat system med dagskort, men ändå en notis om att det gick att svänga förbi en stund om man hörde av sig, så jag slängde iväg en tweet och fick svar kort senare. Det var inte alls lika stort och välutvecklat som Betahaus, men däremot mer “hemtrevligt”. De som drev stället visade sig dessutom jobba med att utveckla mjukvara för att hantera just coworking-spaces och var extremt dedikerade till konceptet. De ville inte ens ha betalt, utan föredrog att jag skulle skriva den här bloggposten istället, för att sprida coworkingen till Sverige

Så, när får vi se något som närmar sig detta på allvar i Sverige?

Många gånger när entreprenörskap och företagande diskuteras så hamnar fokus på enbart en sak; pengarna. Det framställs som den enda drivkraften och stimulansen för människor att starta och driva företag. Denna bild basuneras flitigt ut av politiker och skola. De som äger debatten om entreprenörskap, alltså.

Jag har flera gånger de senaste månaderna funderat på att ta en anställning, åtminstone på deltid, för att få en säkrare ekonomi. Det skulle ge ett betydligt bättre svängrum i min levnadssituation. Valet blev dock ett annat.

Det finns en sak som är viktigare än allt annat vad gäller mitt företagande; möjligheten till förändring. Min tro är att företaget är ett av de bästa verktyg som vi har för att åstadkomma förändring. För pengar spelar roll och är viktigt, men kanske inte första hand till ägarens egna vinning. Däremot för det man vill åstadkomma.

Istället är ofta den största drivkraften vad företaget vill skapa och åstadkomma, företagets vision. Google vill organisera och tillgängliggöra all världens information, IKEA vill skapa en bättre vardag för människor, osv. Nedbrutet är säkerligen den personliga drivkraften bakom dessa visioner självförverkligande.

Jämför man drivkraften bakom dessa visioner med den genomsnittlige anställde drivkraft när han eller hon går till jobbet, så är säkerligen drivkraften betydligt mer pengarna i det sistnämnda fallet. Sjävklart är sanningen aldrig svart-vit, det finns gott om företagare vars enda drivkraft är pengarna och anställda som är beredda att prioritera bort höga löner till ett minimum för att kunna åstadkomma det de brinner för.

Men att pengar skulle vara den viktigaste drivkraften till att starta eget, det håller jag inte med om! Åtminstone inte att det skulle vara viktigare för företagare än löntagare.